Dagens ord

kollektivavtalsfantast

Söders bröder glöder och allt det där

Jag går på Bajen-match i jobbet. Det är första gången jag går på en fotbollsmatch på säkert tio år. Innan matchen är det öl, grönvita halsdukar, "Bajen, bärs och rakade brudar" på jättehög volym och så mycket lokalpatriotism, "engagera sig i föreningen" och människor som brinner och ursäkta mitt utomstående arbetarklass-romantiserande akademikerpojke-perspektiv, folk som känns ärliga att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt. Jag har vetat att den här världen finns förut, men inte riktigt konfronterat den på länge. Matchen är vuxna män som skriker "domarjävel!!!", "fan spela boll för fan Bajen!" och kanske inte riktigt optimala handikappplatser på nedersta raden. Söderstadion ligger liksom gömd i en ficka vid Gullmarsplan, man kan gå förbi precis tio meter därifrån och liksom missa att 14000 människor är därinne och brinner. Klacken skriker "HAMMARBY!! HAMMARBY!!" och jag vill gärna tro att det är en hälsning till bostadsområdet där jag bor, till alla unga män som känner för mycket men gör för lite och har fått sitt första förstahandskontrakt i "en trevlig närförort med nära till naturen". Precis som jag. Det skulle vara fint för att det är sant. Men det har nog bara med ett fotbollslag att göra. Matchen slutar 0-0 och killen jag jobbar med tycker att Bajen har spelat pissigt. Jag är dock nöjd.

Now playing:
Reba West - We will win (Minmei version)
Lancer - We will win (Lancer version)

$KBG001

Det har varit en massa snack i flera år, men okej, let's do this på riktigt nu. Varsågoda, $kallberget Recordings första officiella mp3:a:

Boy Wonder - Summer Holiday Holocaust

A faboulo$ day in the life of Ander$

Efter Tomas fina SPOFF om min flytt har även jag insett att det privata kanske, kanske är det nya allmängiltiga. Så here you go, lite smaskig "och sen hämtade jag barnen på dagis"-bloggning for ya'll! (ni behöver inte läsa hela om det är tråkigt, imorgon är jag tillbaka med lite MSN-chatloggar om Hulk Hogan-filmer och sånt som vanligt. Jag ser ju min personliga regel om att inte göra det här till en Skunkdagbok som ganska dödsviktig, nästan som en mission om vi ska prata i taliban-termer):

8.30
Jag vaknar alldeles försent, jag skulle ju hinna fixa lite grejer på morgonen ju, men så klart har jag tagit med mig mobilen i sängen. Jag hittar ingen annan skiva så jag lyssnar lite på ett repigt ex av förra Lil Jon-skivan för att vakna. Lite misslyckat, ingen av de riktiga crunk-låtarna funkar, början av skivan är för repig. Jag är fortfarande förkyld och lite febrig.

9.30
Tar tunnelbanan ut till Svedmyra. Personalmöte på jobbet. Det är obekväma men viktiga känslor. Rakt på sak. Diskussioner. Och rensad luft. Mycket om assistentrollen, ledare eller fluga på väggen?. Jag tror att alla är nöjda efteråt. Själv är jag bara vikarie så jag sitter mest i hörnet och är rädd för att smitta nån med min förkylning. Men det är goda bullar.

11.30
Har lite tid innan jag måste ta tåget ut till skolan. Får ett infall att köpa en ljusblå V-ringad långärmad tröja. Även om jag inte riktigt vill erkänna det för mig själv tror jag att det har någonting med basgången i Some Indulgence att göra (jag tycker att den är bättre än det lätt upphaussade stönet). Eller som jag sa till min brorsa i helgen: "-Visst, Embassy har kanske gjort några bra låtar, men alla deras skivor tillsammans är inte ens hälften så bra som den där gamla pressbilden där de posar på en lyxbåt". Jag går av vid Medborgarplatsen (Nej, jag vägrar att skriva "Medis", jag har aldrig varit på Gröna Jägaren och jag har inte skägg) och hittar faktiskt en tröja i bra storlek på Götgatan.

12.45
Åka pendeltåg. Det var två månader sen jag såg industriområdena i Älvsjö och villorna i Huddinge sist. Men de ligger kvar som de brukar och ger mig fortfarande signaler som jag inte riktigt kan tolka men det handlar nog lite om att vara ung, att växa upp i Sthlm, i det riktiga Sthlm, det utanför tullarna (allt det där som jag brukar tjata om). Det är varmt i vagnen och jag läser första kapitlet i The Notenki Memoirs och feberyrar fram bilder av Sci-Fi-konvent, 80-tal och unga nördiga japanska män i kortärmade skjortor instoppade i svarta bommulsbyxor och svag svettdoft som ligger som en hinna över anonyma konferenslokaler.

13.00
Upprop på Litt.vetenskapen. En av våra föreläsare är en nyligen avhoppad FI-grundare. Den här terminen är det C-uppsats, vi får en lapp där vi ska skriva vilka ämnen vi kan tänka oss att skriva om, jag kluddrar ner tre alternativ:
*Michel Houellebecq (Hur han gick från att omfamnas av den franska vänstern till att förkastas av den samma)
*Språket i ny amerikansk "medelklassungdomslitteratur" (Dave Eggers, Douglas Coupland, Vendela Vida, Jonathan Safran Foer)
*Haruki Murakamis bild av den unga mannens inställning till kärlek och sexualitet.

15.30
Går till Medborgarplatsens bibliotek för att försöka hitta lite av kurslitteraturen, allt är utlånat. Lånar Daniel Åbergs Dannyboy och kärleken istället.

16.30
Lägger mig på sängen och börjar läsa Dannyboy och kärleken.

18.30
Gör en telefonintervju med Rhianna (Pon de replay-tjejen ni vet). Hon har en söt Barbados-dialekt (O:en låter lite som Å:n) och jag försöker verkligen ställa frågor som gör att hon kanske går ur sin roll som jättemedietränad skivdebuterande sjuttonåring ("-Skivbolaget har gett mig jättestora friheter", "Nej, jag har inte upplevt några negativa sidor med skivindustrin trots att jag är så ung"), men nej, tyvvärr. Dock kan jag nog vrida på det så att det blir en okej artikel av det ändå (jag får kanske fokusera på hela Def Jam/Rocafella-konflikten, hon var ju en av de första som Jigga signade som Def Jam-chef).

19.30
Min middag är stekt Mozzarella och makaroner. Jag fortsätter att läsa Dannyboy. Pausar lite för att lägga in lite tvätt.

22.30
Läser klart boken. Tänker på att jag och Daniel Åberg har varit på samma ställen (flipperspelen vid Kalmar nation i Uppsala) och känt flickor som heter samma sak. Tänker lite på det finaste citatet från boken också:
- Varför kallar du alla tjejer för flickor? Det är lite peddovarning på det.
- Jag vet inte riktigt, säger jag. Kanske är det för att jag känner mig som en pojke själv.

00.33
Skriver det här. Jag går nog och lägger mig nu, imorgon ska vi åka till Södertälje i jobbet. Sen kommer Markus och sover på min luftmadrass, det är nog sista gången jag träffar honom innan han flyttar till Oxford. I telefon igår sa han ungefär -Kan vi inte hyra Doplh-filmer, dricka en massa öl och låtsas att vi är de riktiga män vi inte är?

En snäll nalle med preppy-kläder öppnar en stor träport

Summer Holiday Holocaust säger:
Nya Kanye.. inte så bra
Anders säger:
nej, jag vet, typ bara Celebration och första låten och den där låten där Killa Cam är med!
Summer Holiday Holocaust säger:
Golddigger, heard em say och celebration sen är det mest bara tråkigt

Ni visste väl att (del 2)

Det BARA är Play med David Banner som gäller nu, på repeat om och om och om igen. Nu ska jag gå till Tempo och hämta lite böcker som jag har beställt, bland annat den här:

Jag är säker på att den är bra, den kvinnan har ett språk som kan göra allt intressant. Annars är jag förkyld IGEN, tack för det loosiga immunförsvar.

A thousand to win, a thousand you lose, but I'll be your consolation prize

Ibland känns det som jag skriver för mycket och lever för lite. Det kanske har att göra med den här större grejen som jag har ägnat sommaren åt att skriva klart (när jag inte har jobbat), den borde egentligen vara klar nu, men jag ska ge det nån månad till. Att skriva är att gräva upp gamla känslor för att kunna handskas med nya, kanske lätt obekväma, känslor. Eller så har den här känslan mest med att ha halsfluss en och en halv vecka och att när den knappt är över gå in och marathon-jobba i två dygn att göra. Jag räknade ut att jag lämnat Sthlm kanske 3-4 ggr på hela året. Och sommaren är tillbaka och det finns så mycket jag vill skriva. Men ni får läsa det någon annanstans, inte här. Hmm, jag tror att jag åker och hälsar på min mamma. Har inte varit där på några månader. Jo, det gör jag. See You Next Tuesday! (eller jag kommer nog hem på måndag, men okej, ni fattar referensen.)


I'll never be man enough for you och allt det där.

You're beautiful, it's true

Imorgon kör TV4+ ett Läderlappen och Robin-marathon från elva på morgonen till nio på kvällen. Det kan finnas flera anledningar till att titta på det: Den färgglada scenografin, att Cesar Romero vägrade att raka av sig mustachen när han skulle spela Jokern (man kan se mustachens konturer under allt vitt smink), att Gåtan är ganska gay och har Cheap Monday-byxor, att Batman och Robins förhållande är öppet gay och att, ja, allt är väldigt gay. 60-tals-TVserien är även den enda versionen av Batman som jag tycker är okej (nej, jag är inte så jätteförtjust i GOTH!/mörkrets riddare-Batman, Batman för mig ska vara glada färger och homosex).
Men den enda sanna anledningen att ni borde slösa bort 10 timmar av ert liv imorgon är förstås: Manligt mode. Hur Adam West och Burt Ward är klädda när de inte har sina dräkter på sig. Mest av allt handlar det förstås om Burt Ward. Hans perfekta sidbena, hans släta ansikte och de späda men på ett sätt ändå atletiska benen alltid välrakade eller förmodligen vaxade.
Manligt mode är ett väldigt svårt ämne, svårt för att det ibland är så enkelt, det är de ytterst små detaljerna som gör det. Därför känns det fint att ha någon som en Burt Ward i tjugoårsåldern att förlita sig på. Kolla igenom alla avsnitten imorgon och försök peka på ETT modebrott i hans klädsel. Jag vill gärna tro att anledningen till att TV4+ satsar så mycket på en gammal serie som Batman inte alls har något med ett sån slitet uttryck som nostalgi att göra utan helt enkelt ett desperat behov av modeguidning för unga män i min generation. Ett Batman-marathon som TV4s svar på den trend som startades med tidningar som King och Slitz Man.

Maybe I’d even meet a cool otaku version of Valerie and fall in love.

Jag har funderat länge på hur jag ska formulera det här inlägget:
Som ett fejkat brev till alla svenska "popkulturjournalister/bloggare (shit, vad det ordet låter töntigt egentligen)/whatever" där jag skriver att jag aldrig kommer att lita på eller ta till mig det de skriver på samma sätt som jag gör med det av Patrick Macias kanske?
Nej, jag tror att det räcker med att citera det här till exempel. De som förstår, de förstår:

The group turned out to be the Sacramento branch of the C/FO, the Cartoon Fantasy Organization, which Fred Patten (read about him on page 401) had helped to establish. I was thrilled about going to the first meeting. It felt like prom night or something. Maybe I’d even meet a cool otaku version of Valerie and fall in love.

I’ll never forget what I saw. It was like an opium den for geeks. Huge bottles of 7-UP and Dr. Pepper were everywhere. Bags of potato chips lined the floors. Women and men lay sprawled across sofas and reclining chairs looking like beached whales. Some seemed to speak only in lines of dialogue from SF TV shows and movies. Some lacked the social skills to talk much at all. I didn’t think I was any better than them, but at least knew who my peers where and the sort of company I’d have to keep from now on if I wanted to stay in touch with what was going on in Japan.

Patrick har publicerat första kapitlet av sin nya bok Otaku in USA här och jag vet att jag nog egentligen ska bli väldigt glad över att det finns någon som skriver om popkultur på exakt det sätt som jag vill ha det, men jag blir mest lite ledsen över att inte fler än han (och typ Carl Horn och Andy Greenwald) som gör det.

Att skriva om pop och subkultur på ett bra och meningsfullt sätt har aldrig handlat om cool namedropping, ironisk attityd, sätta sig över någon eller att öka sina chanser att få ligga. Det här med att vara rädd att framstå som en tönt trodde jag att alla hade fattat att det inte hör till saken överhuvudtaget, bryr ni er om det ska ni nog inte skriva alls, "coola" människor skriver inte, de var de som drack folköl i skogsdungar när de var 14, numera jobbar på något lager och får barn vid 23 (inte för att det är något fel i det, tvärtom, egentligen är det ju nog ett mycket sundare livsval än att flytta till nån storstad och hänga på Riche när man är 40 år), det trodde jag att de som började röka efter att de hade fyllt 16 (ett säkert tecken på någon slags "wannabe-coolhet" som är extremt gymnasieintelektuell) hade lärt sig vid det här laget. Det ska inte finnas någon plats för sådana hierarkier i "medievärlden" (det ordet = också töntigt), alla ska liksom vara töntiga på lika villkor, det har tyvärr inte alla förstått. Men Patrick har det förstås:

Of course, I’m there in the picture too, wearing a red polo shirt much like the ones I see for sale in vintage clothes stores in Tokyo. I guess my fashion sense hasn’t changed too much since then. If there was an X-ray that could show you the inside of my first grade brain, you’d find pretty much the same stuff that’s in there now: Star Wars, comic books, kaiju monsters, and images from a million science fiction and fantasy films.

Popkulturjournalistik ska till sist ALLTID handla om människor, om människoöden:
Om etnicitet (The majority of students are white, some are Asian, a few are black, and some of them are just plain hard to pin down. One or two, like me, have black hair and brown skin. We could be from anywhere…anything.), om geografi (What an awesome place Japan must be, I figured. Sacramento, and America by default, were pretty boring by comparison.) och så klart om såna här saker: Maybe I’d even meet a cool otaku version of Valerie and fall in love eller min favorit, Carl Horn-citatet:
I have sisters in San Fransisco [sisters i meningen bra tjejkompisar alltså]. I suppose the closest I ever came to telling one I loved her was at a party there [..........] Thus you where encouraged to come either as a celibrity or an exotic food item. Amongst the bell peppers and Ryoko Hirouses, I was dressed as Hideaki Anno: rectangle shades, flip-flop feet, crepe-curly beard, kung-fu suit, Ultraman-hands.

Det finns unika och väldigt viktiga saker som händer exakt just nu. Under de senaste 4-5 åren har internet plöjt igenom svensk (och internationell) ungdomskultur och förändrat den i grunden. Men vem skriver om det? Vem skriver om att klasstillhörigheten håller på att ersättas med ett enkelt val vad du vill tillhöra för ungdomskultur (byggprogrammetkille eller indiekille, skillnaden ligger i vad du väljer för Lunarstorm-nickname typ)? Vem skriver om två sextonåringar som träffats på internet och som i ett svagt upplyst tonårsrum fumligt tar varandras oskulder till ljudet av antigen en anime-opening eller någon isländsk-electronica på låg volym (skillnaden ligger där i om de träffats på Livejournal eller Skunk). Vem skriver om det? Ungdomskultur som faktiskt finns och föds mitt framför näsan på oss. Nästan ingen och det är lite sorgligt.

På skoj och på allvar

En liten public announcement:

Det var nån som sa "men du Anders, du tar ingenting på allvar" eller någonting i den stilen och ja, jag känner själv att det kanske har blivit för mycket New Kids On The Block-framsidor här nu och det går att förklara, men jag orkar inte riktigt ta mig in i den där "ta popkulturen på allvar-debatten". Men jag ska försöka ändå. Det är ju nog så att det faktiskt är litteratur som är min grej egentligen, även om det ena inte behöver utesluta det andra (eller något annat klyschigt).
Men okej, vi säger så här: På terminerna läser jag en extremt djupodlande "skriva fyrasidorsessäer om symboliken i Ibsens pjäser och identitetstemat hos Genet"-kurs som är krävande ibland men väldigt belönande och nu på sommaren jobbar jag på ett givande och intressant sommarjobb (personlig assistent), men att jobba med handikpappade innebär är att man hela tiden drabbas av en enorm tacksamhet, att man är född med en fungerande kropp, att man inte behöver ha någon anställd för att kunna klara av ett anständigt liv. Den tacksamheten är inte världens lättaste att handskas med.
Och tro mig, handikappfrågor är inte lätta och ska inte vara lätta. Både ni och jag vet att sådana frågor är tusen gånger svårare och viktigare än diskussioner som "är språket som kidsen använder på Skunk bara något av bottenskrapet efter den ironiska generationen?" eller "är Sasha Frere Jones egentligen rockist?" någonsin kommer att vara.
Så om ni vill så får ni gärna se över all namedropping av dansk 90-tals-eurotechno som jag gör mig skyldig till ibland, se det som någon slags försök till självterapi från min sida kanske, egentligen vill jag ju alltid ge er någonting som är personligt och viktigt på riktigt. Men vad som är det ligger ju faktiskt i betraktarens ögon.

Ni visste väl att

det är stora pojkbandsdagen idag. Jag har mest lyssnat på de här fina grupperna, Maurice Starr är ju kungen på att lura in de bästa knappt könsmogna pojkarna i en destruktiv popkarriär:


<-- Den där spräckliga tröjan!!! + En av killarna = värsta späda barnet!! + Eller förresten, jag vill ha alla deras tröjor!!


Jag vill ha alla deras jackor!! (när jag gick i gymnasiet hade jag nästan precis en sån där ljusblå jacka)

Lite skrivjobbsupdate:
1. Jag har skrivit liner notes till de nya DVD-utgåvorna (andra tryckningen tror jag att det är) av Ozon Medias gamla mangafilmsklassiker (typ Silver Fang och Rai Grottpojken), de ska finnas ute nu.
2. Amerie-recensionen i senaste numret av Kingsize är skriven av mig och inte Martin Lindgren, det har blivit ett tryckfel.

Nu har jag nästan läst klart Elementarpartiklarna, se fram emot mitt säkert jättelånga Houellebecq-inlägg som kommer här snart. Alltså den boken, ibland känns det som om det vore bättre om man inte hade läst den, ibland som om hans extrema pessimism faktiskt har ett egenvärde.

Provocerande ointressant

När jag var klar med att jobba ett dygn i streck (med några timmar sovande jour iofs) så läste jag Bon på Medborgarplatsens bibliotek. Den tidningen är verkligen extremt jävla provocerande ointressant. Jag orkar inte med att nedvärdera min egna argument med meningar som "men jag kanske är för ung, för fattig, för okreddig, bor för långt i från innerstan (ungefär 12 minuter typ, om man springer som fan över Skanstullsbron) eller köper för billiga gymnastikskor för att fatta" längre. Jag vill veta nu. Vem i Stockholm eller i hela världen är intresserad av att läsa ett smaskigt fotorepotage om nån brud som har barn med Liam och den där knarkarkillen i Libertines ("00-talets största groupie!" tydligen), att Johanna Rytel vill knulla med Per Hagman eller se tre sidor med vimmelbilder från typ "Releasen för Acnes höstkollektion" där folk bara är angivna med förnamn och något prefix? Såklart att man ska veta vem typ Nakkna-Peter eller Whyred-Lisa är. Hej! Jag vet inte vem Nakkna-Peter är. Och jag bryr mig inte heller. Om du bryr dig eller om du känner någon som bryr sig så skriv gärna i comments-delen och bekräfta att det faktiskt existerar en publik för tidningar som Bon (och alla andra såna där jävla tidningar också, den där nya där det står "We love New York" på framsidan är en framtida klassiker. Den är precis vad svensk tidningsmarknad behöver just nu, men iofs, de skrev nog lite för lite om sneakers, man får ju aldrig nog, tihi.)

<--Jag får ju ofta dåligt samvete när jag är ironisk (jag är ju född 1983, inte 1973), men när det gäller det här känner jag att ändåmålen helgar medlen.

Hjälp för dig som glömt bort vad humor är (del 2)

"Kanske främst att det är vår plikt att alltid döma folk efter deras yttre samt att aldrig acceptera andra människors kunskapsbrist och smak."
Eller så kan man växa upp och skaffa sig ett jävla liv istället. Alltså allvarligt talat. Du är nästan 40 år, de där krönikorna börjar sakta men väldigt säkert närma sig den rena ofrivilliga lyteskomiken. Men jag klagar inte, det är ju roligt.

Den stora "Inklistrade MSN-chatloggar är den nya popkulturjournalistiken"-specialen

Del 1:

Överföringen av lee r. - tarzan boy 98.mp3 är färdig.
Taggigkatt säger:
Tack! Jag har velat ha den här låten länge!
Anders säger:
haha, det bästa är att jag och Iggy har försökt lista ut vart den där "ohohohoho"-grejen är ifrån för låt i typ två jävla månader (liiiiiiv) och så såg jag reklamen på "Absolute one hit wonders" idag och då var den med, men det där är inte originalet, jag skickar den också.
Överföringen av baltimora - tarzan boy.mp3 är färdig
Anders säger:
haha, muränor = läskigt skit
Taggigkatt säger:
så jäkla läskigt! Jag funderar på att ta muräna som furry-karaktär. Dom är så roliga, eftersom de ser så jäkla arga ut.
Anders säger:
jo, fast det bästa skulle ju vara om du gjorde en snäll och söt muräna
Taggigkatt säger:
dom ser så arga ut att det inte går. Det måste vara världens argaste djur. Annars har jag funderat på en sån där uggla. Uggel-furry är sällsynt. Annars ska man typ bara en grävling för att det är så kliché.
Anders säger:
med glasögon

Del 2:

Tack så mycket säger:
Jävligt bra, fyndade lite skitback idag. Hittade en Pinks-skiva, en Skipworth n Turner sjua och Kayleigh-sjuan
Anders säger:
haha, bra jävla skit. Skipworth och Turner. Äntligen!
Tack så mycket säger:
Jag vet! Äntligen!
Anders säger:
Haha, jag hittade hela Toybox-skivan, måste ladda ner!
Tack så mycket säger:
Jävlar, ett måste
Tack så mycket säger:
Shit, hittade en snubbe på dc som har alla jävla absolute kidz, hits for kidz och 100 %Barn-skivor. Lite pedofil
Anders säger:
lyssnar lite på Toybox-skivan, jävla Aqua-klon